Cassandras

Sitter hemma och pratar med mina vänner Woody och Råttis. Jag och kära Woody har fått några problem. Hur vi än beter oss så får vi det inte riktigt att fungera. Jag vill pussa honom den söta lilla saken men han bara vänder kinden till. Något är helt klart fel. Men Woody är inte så duktig på att prata längre. Eller ja, han har egentligen aldrig kunnat prata. Det är bara han som lyssnar och bearbetar mina problem. Så varför kan inte jag få betarbeta hans problem då, varför kan han inte släppa in mig, varför kan han inte vara ärlig och säga som det är till mig? Varför kan han aldrig någonsin vara själv med mig utan att massa andra av hans små kompisar måste vara med? Speciellt just i detta nu. Inte en ensam sekund vi haft sedan, hmm. Torsdags. Råttis blir ju såklart också lidande som sitter mitt i allt. Jag blir besviken och arg på att det skall göras så komlicerat. Vi är faktiskt två och som Woody har sagt till mig, jag kan inte läsa dina tankar, du måste prata med mig, gäller då inte det samma för honom då? Jag är lite rädd för ett negativt svar, men jag kanske måste ta det.. Då är det som det är, vi får helt enkelt gå åt olika håll på en helt ny nivå, en nivå jag abslout inte är redo för.

Jag vill att du pratar med mig, Woody! Jag kan absolut inte prata åt dig och om du håller på med något fult och fegt för att jag ska ta steget så kan du glömma det. Du är min bästavän och du står mig närmast, men du behandlar mig inte med någon som helst respekt. Man kan inte göra saker helt ensam när man är två. Så enkelt är det, jag måste få hjälp från dig också. Vill du inte, säg det. Säg åtminstone något. Jag känner dig inte längre, du är någon annan som gör allt för att undvika mig, jag blir så jävla ledsen.