Kvar hos Linnaeus men snart återvänder jag till den bittra verkligheten, disken, oredan och den mörka ensamheten. Separationsångesten är ett faktum. Jag vet dock inte varför jag blir så här. Det dröjer ju inte allt för länge innan jag träffar honom igen men trots det är det något sorgligt över detta avsked. Saknad.
Letar efter succé men allt känns på nåt sätt bara passé. Där känslan är nu där vill jag vara, skratta, pussas kanske förklara. Min kärlek till dig är inte nån vanlig grej, jag känner mig ibland som en mosad pastej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar